Dokumentation över Karlstads varv 1918-1991

År 1912 väcktes i Karlstad frågan om anläggande av en slip i anslutning till stadens hamn. Platsen för projektet var Kanikenäsholmen.

Efter beslut av stadens styrande inleddes arbetet och ett år senare stod slipen klar till en kostnad av 20 000 kronor. Det första året skedde kölhalning av bla hamnens mudderverk med pråmar samt tre kanalångare.

Efter en tid arrenderades slipen av Ångfartygs AB Karlstad, sedermera Värmlands Rederiaktiebolag, som 1918-1919 anlade ett varv på platsen. Bakom rederibolaget stod det 1847 startade Ahlmarksbolaget som redan 1872 hade fått hamnstyrelsens tillstånd att, som det står i hävderna, bygga två stycken ångbåtar “å Kanalens Warf vid Kokhuset” (Kanikenäsholmen). Båtbyggartradition saknades alltså inte på platsen.

Varvschef blev den framstående skeppsbyggmästaren Wilhelm Andersson, född 1889 i Jörlanda, Bohuslän, vilken stod kvar i ledningen i 36 år.

På varvet utfördes från starten reparationer och byggdes sjögående pråmar samt maskindrivna fartyg upp till 200 ton. Redan 1919 levererades de två första pråmarna som byggdes i trä på järnspant. De lastade 400 ton och bogserades med trä och massa från Karlstad till Göteborg och med kol, koks och styckegods i andra riktningen.

Under 20-talet byggdes dieselmotorfartyg om 360-400 ton samt fiskefartyg för atlantfiske. Varvet räknades vid den tiden som en av landets främsta leverantörer av motorseglare. Reparationer var en viktig del av verksamheten och uppgick till 150-200 per år.

Nästa etapp i utvecklingen kom 1923-27 då varvet för Värmlands Rederi AB:s räkning byggde trämotorfartygen ”Mölnbacka”, ”Dejefors” och ”Ransäter” som i stort sett hade samma skrov som pråmarna . Motorstyrkan var begränsad till 150 hkr och tillät inte några högre farter. Fartygen gick huvudsakligen i trampfart mellan Vänern och Baltikum.

Varvet har genom åren upplevt både medgång och motgång. Till följd av 20-talets depression tvingades man 1927 dra ned på verksamheten, personalen minskades och de som fick stanna arbetade huvudsakligen med reparationer.

Vid mitten av 30-talet inleddes produktionen av motorseglare i stål. 1934 levererades den första i raden, ”Lurö”, med ön med samma namn som hemmahamn. Tre till fyra sådana fartyg på 160-290 ton producerades per år.

Många av varvets beställare var svenska men order inflöt också från utlandet. Exempelvis byggde varvet mellan 1941 och 1950 fyra bulk- och styckegodsbåtar för norska och tyska redare.

1950 investerade Karlstads varv i en ny maskinverkstad, rörverkstad och smedja. Ett 50-tal man arbetade vid företaget och byggde en eller två båtar per år. Som exempel på den sjudande verksamheten kan nämnas att samtidigt som fartygen ”Viggen” och ”Barken” byggdes 1952 och 1954 framställdes flera stålpråmar för Billerud och Vargöns bruk.

Sin största investering gjorde varvet 1962 då en ny slip och en utrustningspir med kranbana byggdes. Det gjorde det möjligt att utföra reparationer av fartyg på upp till 2 700 ton, de största som trafikerade Vänern. Något av ett rekord sattes 1963 när tyska ”Skagenhörn” , som var 76 meter lång och lastade 2 225 ton, drogs upp på slipen.

Redan på 50-talet hade varvet börjat bygga kusttankers av  sk paragrafbåtstyp. ”Venern”, som det första fartyget hette, följdes av ytterligare sex stycken. Den sista tankbåten från varvet var ”Tärnvik”, levererad 1970 till Donsö i Göteborgs skärgård, som med sina 2 100 ton d w också blev den största båt som någonsin byggdes på Kanikenäsholmen.

Vid 60-talets slut avtog efterfrågan på tankbåtar och det blev svårt att få fram order som gav lönsamhet. Permitteringar blev nödvändiga och arbetsstyrkan minskade till 10-talet man. Som komplement till fartygsreparationer startades annan typ av tillverkning, bl a stålcisterner för olja och bensin, som framställdes i Edsvalla nedlagda bruk, kiosker, gatukök och diverse inredningar. En nyhet var produktionen av s k sjölastbilar eller Sea-truckar som de också kallades.

1974 tog Ahlmarksbolagets varvsera slut. Under de nästan 60 år som epoken varade byggdes ett 70-tal båtar vid Karlstads varv.
Ny ägare till varvet blev Mattsonbolaget i Uddevalla, Fartygsentreprenader AB, som köpte det för 1,5 miljoner kronor.

Produktionen inriktades nu i första hand på konstruktion och tillverkning av skrov till fiskefartyg. Vissa detaljer tillverkades av en verkstad vid KMW i Karlstad där också en skola för skeppsbyggnad startades. Fiskebåtarna, vars inredning framställdes på annat håll, levererades till ett flertal länder i Europa.

Tillfälligt gav den nya inriktningen varvet ett uppsving och vid 70-talets mitt var cirka 100 man anställda.

Efter att först ha varit verkmästare och varvschef övertog Nils Widme, Karlstad, varvet 1981 och drev det vidare till 1991 då nedläggningen var ett faktum. En dramatisk minskning av efterfrågan på fiskefartyg – bl a gick en stor beställare i konkurs – blev varvets fall. Antalet anställda var då nere i 12-15 personer.

Källor:
Karlstads historia, del 4, Ove Moberg , 1983
Karlstads hamn 1838-1938, minnesskrift, Reinhold Geijer, 1938
Från Vänern till Västerhavet, minnesskrift, O F Ahlmark & Co Eftr, 1947
I sjöfartens tjänst. Ahlmark Lines, 1987
Telefonintervju med Nils Widme, november 2003.